The stoning of Soraya M
Igår såg jag filmen "The stoning of Soraya M", som är en verklighetsbaserad berättelse om en muslimsk kvinna som tillsammans med familj (Man Ali, 2 söner & 2 döttrar) bor i en liten by i Iran. Hela filmen börjar med att en jounalist från Frankrike kommer till byn och träffar på en kvinna vid namn Zahra som folk tror är galen. Hon smyger omkring för att ge honom en vägkarta till hennes hus, där de mesta utspelar sig. Han kommer dit och hon ber honom att spela in allt, vilket han även gör.
Soraya och Ali har inte världens bästa äktenskap enligt Ali. Han tycker inte att Soraya uppfyller de krav som en kvinna ska uppfylla. Kvinnan ska nämligen göra allt i huset och göra allt mannen ber om. Som en docka som inte har några känslor alls eller rättigheter.
Ali hittar en annan kvinna han vill gifta sig med, vilket visar sig vara en 14-årig flicka. Han ber Soraya om skillsmässa, något hon vägrar gå med på för att hon vet att hon inte kommer få några pengar från honom. Då smider Ali tillsammans med "imamen eller vad han nu är" en plan om att göra sig av med henne.
Så efter att en man vid namn Hashem's kvinna dör ber man Soraya att utföra sysslor, vilket hon ställer självklart upp på. Ali kommer då till Hashem och ber honom att ljuga om att Soraya legat med honom. Detta var tvång. Och enligt Sharialagarna(rätta mig om jag har fel) så var detta ett mycket allvarligt brott och skulle straffas. I Sorayas fall med stening. Hon erkändes skyldig. Så det man gjorde var att man band fast hennes händer och grävde en grop där hon skulle vara. Endast överdelen av kroppen skulle synas.
Att veta att ens egna pappa ska stå där och kasta sten. Att veta att ens söner ska döda sin egna mamma. Att veta att grannar och vänner skulle stå där i hopp om att hon skulle dö. Ingen kan nog sätta sig in i hennes position. Ingen kan känna den känslan. Smärta, besvikelse, sorg. "Fatta hur det känns". Det går inte att fatta. Och jag hoppas ingen behöver fatta. Jag vet att detta pågår i många länder fortfarande. Jag drar absolut inte alla iranier över en kam för jag vet att det inte pågår överallt i alla familjer. Men samtidigt ska det inte ens vara lagligt. Fyfan.
Till slutet: Zahra berättar klart historian för journalisten och berättar att Soraya dör. Han lägger allt i sin ryggsäck och går ut ur hennes dörr. Där ute står imamen och alla för att veta vad Zahra berättat för honom. De vill ju såklart inte att detta ska komma ut. Det ändå jounalisten vill är att ta sin bil och sticka iväg. Imamen och andra tar tag i hans ryggsäck och hittar bandet. Sedan förstör han den. Jounalisten blir förkrossad och säger att de var hans saker och sätter sig i hans bil och drar iväg. Några meter bort kommer Zahra ut med det riktiga bandet uppsträckt i luften och säger: Nu ska världen få veta sanningen.
Det är nog, eller inte nog utan är en av de bästa och mest gripande filmen jag sett. Ett MÅSTE att se.
Det man blev mest förbannad över var när Ali (Sorayas man) sade: Jag kunde inte gifta mig med henne. (14-åringen). Hennes pappa blev avrättad. Så allt detta med Soraya var förgäves. FYFAN, säger jag bara. FYFAN! Det går inte att förstå vilka äckliga människor det finns. Helt ofattbart egentligen.
Soraya och Ali har inte världens bästa äktenskap enligt Ali. Han tycker inte att Soraya uppfyller de krav som en kvinna ska uppfylla. Kvinnan ska nämligen göra allt i huset och göra allt mannen ber om. Som en docka som inte har några känslor alls eller rättigheter.
Ali hittar en annan kvinna han vill gifta sig med, vilket visar sig vara en 14-årig flicka. Han ber Soraya om skillsmässa, något hon vägrar gå med på för att hon vet att hon inte kommer få några pengar från honom. Då smider Ali tillsammans med "imamen eller vad han nu är" en plan om att göra sig av med henne.
Så efter att en man vid namn Hashem's kvinna dör ber man Soraya att utföra sysslor, vilket hon ställer självklart upp på. Ali kommer då till Hashem och ber honom att ljuga om att Soraya legat med honom. Detta var tvång. Och enligt Sharialagarna(rätta mig om jag har fel) så var detta ett mycket allvarligt brott och skulle straffas. I Sorayas fall med stening. Hon erkändes skyldig. Så det man gjorde var att man band fast hennes händer och grävde en grop där hon skulle vara. Endast överdelen av kroppen skulle synas.
Att veta att ens egna pappa ska stå där och kasta sten. Att veta att ens söner ska döda sin egna mamma. Att veta att grannar och vänner skulle stå där i hopp om att hon skulle dö. Ingen kan nog sätta sig in i hennes position. Ingen kan känna den känslan. Smärta, besvikelse, sorg. "Fatta hur det känns". Det går inte att fatta. Och jag hoppas ingen behöver fatta. Jag vet att detta pågår i många länder fortfarande. Jag drar absolut inte alla iranier över en kam för jag vet att det inte pågår överallt i alla familjer. Men samtidigt ska det inte ens vara lagligt. Fyfan.
Till slutet: Zahra berättar klart historian för journalisten och berättar att Soraya dör. Han lägger allt i sin ryggsäck och går ut ur hennes dörr. Där ute står imamen och alla för att veta vad Zahra berättat för honom. De vill ju såklart inte att detta ska komma ut. Det ändå jounalisten vill är att ta sin bil och sticka iväg. Imamen och andra tar tag i hans ryggsäck och hittar bandet. Sedan förstör han den. Jounalisten blir förkrossad och säger att de var hans saker och sätter sig i hans bil och drar iväg. Några meter bort kommer Zahra ut med det riktiga bandet uppsträckt i luften och säger: Nu ska världen få veta sanningen.
Det är nog, eller inte nog utan är en av de bästa och mest gripande filmen jag sett. Ett MÅSTE att se.
Det man blev mest förbannad över var när Ali (Sorayas man) sade: Jag kunde inte gifta mig med henne. (14-åringen). Hennes pappa blev avrättad. Så allt detta med Soraya var förgäves. FYFAN, säger jag bara. FYFAN! Det går inte att förstå vilka äckliga människor det finns. Helt ofattbart egentligen.
Kommentarer
Trackback
